Dalen, pulkadalen, självmordsdalen. Idag väljer jag att ignorera det senare. Dalen iallafall, där brukade jag åka pulka med mina bröder när jag var yngre. Vi åkte pulka och grillade korv. Jag blev säkerligen mylad (som det heter i Östergötland) flera gånger. Mina bröder var inte kända för att ta det lugnt med sin lillasyster. Men mycket har hänt sen jag var liten och Mantorpsborna har slutat gå dit, och det har växt igen. Trappan och grillplatsen behövde rustas upp för att kunna användas säkert. 

En förening som bildats för att sätta igång samhället Mantorp igen, Hjärtat i Mantorp. Det är så bra, det är så fint, det behövs här. När jag växt upp var samhället Mantorp helt annat än vad det är idag. Det fanns ett samhälle, och det finns det väl knappt idag. Jaja, jag ska inte tjata mer om det. Summa sumarum, Hjärtat i Mantorp behövs och är bra. 

I lördags var vi runt 100 Mantorpsbor som slöt upp i dalen för att röja och fixa. Det var aktiviteter för barnen med fiskedam, hästridning, tipspormenad, backeklättning och grillning. De vuxna fick såga, dra ris och rusta upp dalen för vintern. Jag tajmade in det hela bra (hade en viktig tid på en skönhetssalong) och anlände två timmar efter det börjat och allt slit var klart.