Lite sent. Först var jag väldigt osugen på att åka till Valborgsfirandet i Skänninge, min karl också, men vår dotter var superpeppad på att se en stor brasa. Simsalabim så var vi i Skänninge och tittade på brasan. Jag träffade även en väninna och hennes familj, och jag blev glad in i själen. Jag fick nästan ont i kinderna och började gråta, så glad blev jag. Och Adrina fick en kompis att leka med. Sen hade vi alla kottkrig och jag skrattade så jag grät och fick ont i magen.  Så ska det vara. Perfekta firandet.

Efter jobbet hämtade vi Adrina tidigt från dagis (där jag fick agera hjältinna och rädda en hårsnodd från avloppsdöden). Hon hade haft en fantastisk dag på dagis med både majskrokar och sång. Vi satte oss i bilen och gled in till Linköping, för födelsedagsöverraskningar. 

Kosläppstider här på Östgötaslätten. På Halshöga gård i Tinerö eklandskap hade de släppet i söndags, och jag ville dit. Det var både mitt och Adrinas första kosläpp. Efter att ha kört fel flertalet gånger, kört fast i lera och stressat till hagen hann vi dit i tid. Vi fick se hur korna rusade ut ur ladugården efter att ha varit därinne hela vintern. Hur det skuttade ut i hagen. Hur de desperat ropade efter sina kalvar, som de hade noll koll på även om de stod brevid. Det var galet många människor där så efter kosläppet och de köttätande människorna i min familj fått i sig lite mat, som förövrigt var hamburgare och korv från den ekologiska gården, åkte vi hem. 

För exakt ett år sedan såg min dotter ut såhär på sin födelsedagsmorgon.

Idag är hon ett år äldre.

En person jag fått äran att lära känna i fem år.

En förälskelse som fördjupats under fem år.

Inget slår den känslan.

Inget slår henne.

Hon är värd allt.

Hon är värd mitt liv.

Jag älskar henne. 

Adrina 4år.

Igår fick jag anledning att sitta och titta tillbaka på bilder från 2012. Även om klockan var sent på natten, ögonen gick i kors och jag hade en deadline, så började jag längta efter sommaren. Men inte bara efter sommaren utan jag längtade också tillbaka till alla de ögonblick jag fångat på bild förra året. Alla de små fantastiska stunderna. Fascinerades över hur vacker min dotter är. Förundrades över hur fint livet har blivit för oss. Att gå tillbaka och titta på bilder från tidigare år får mig att känna en enorm tacksamhet över det jag har. 

Ett par som jag lärde känna i Los Angeles den här resan, och som jag avgudar är Shannon och Octavio som inte bara är ett gift par utan även driver Ceviche Project tillsammans. De har en så härlig energi, är oerhört generösa och ödmjuka (och vackra). Inte nog med att jag var med och fotograferade ett av deras event, de tog mig även med på en liten barrund som avslutades med att äta godaste tacon någonsin. Taco Leo som är en truck där vi åt mumsigt kvällsmat klockan tre på natten, på parkeringen av en bensinmack. Jag hoppas verkligen och innerligt att jag får anledning att träffa dem igen. Även om jag måste vänta tills oktober innan det händer. Sa jag att jag åker till Los Angeles igen i oktober?

Det var inte självklart att jag skulle få komma och fotografera hos Pia och Micke. Långt därifrån, och fler före mig hade försökt. Efter en kortare övertalning fick jag iallafall komma på fika hos dom för att titta på trädgården, men utan någon garanti för att jag skulle få fotografera. 

Så jag åkte dit en sommarkväll efter middagen, men händerna fulla med kex och en förväntan av att mötas av en fantastisk trädgård. Men jag kunde inte förställa mig det som jag fick se när jag kom dit. Deras trädgård är omöjlig att förklara i ord och göra den rättvisa. Jag tycker heller inte att bilderna gör det. Att ströva runt i trädgården, upptäcka hemliga gångar och små gömda statyer, känna de lena blombladen mot fingertopparna och dofterna som blandades i olika kombinationer med varje steg jag tog. Sången från fåglarna, surret från insekterna och porlandet från den ena fontänen. Där någonstans försvann jag. Där någonstans i trädgården kände jag mig helt lugn och lycklig.

Utan att titta på klockan en endaste gång, och genom att flytta oss över trädgården för att prata om växlighet, visioner, längtan, livet, livsinställningar, förväntningar och stillhet, så stannade jag tills efter att solen hade gått ned. Jag hittade en ny vän i Pia, och jag fick lov att komma tillbaka och fotografera trädgården. Reportaget kan ni läsa om i nya Allt om Trädgård nr 7 2013, men jag vill ge er lite fler bilder här. Njut!

Jag sitter i Amsterdam och väntar på att mitt plan till Linköping ska lyfta så jag får komma hem till min familj. De har saknats mig. Fast inte hela tiden. Inte när jag varit ute och dansat. Inte när jag jobbat. Inte när jag druckit drinkar på barer och pratat om livet med vännner. Men ni vet, därimellan. Alla de där mellanrummen mellan aktiviterna. Eller när jag visar bilder på min familj för mina vänner. Då hugger det till. 

Igår var sista dagen här i LA, och jag firade det med att fika men en vän, och på kvällen äta middag på Pace för att sedan möta upp några andra vänner på Pour vous och dricka drinkar. Men jag var trött och inte mitt vanliga, energiska jag. Uppenbarligen tar det hårt på mig att jobba dagar, vara ute på kvällar, sova för lite på grund av jetlag (och att jag bodde på festhotellet Roosevelt). Skönt att komma hem till vanliga livet. Jobba som fasiken, ladda upp och ladda om, tills jag åker till NYC om en månad. Los Angeles från vänta på mig tills oktober då jag ska dit på en fotokonferens. 

Men jag har det så bra ska ni veta. Det är möten, middag och fest. Jobb också såklart. Nätverkande. Jag har hängt mycket med min svägerska och vän, och vi har haft så galet kul ihop. Skrattat så vi får ont i magen och gråter.

I lördags var vi ute på en bar och tog en drink, eller två. Då träffade jag Brett som är vän till en bekant. Vi började prata om livet och vad vi gör, ja exakt vad vi pratade om är kanske inte så jäkla viktigt, men det slutade i att jag fick komma hem till honom i tisdags. En fantastisk lägenhet med personlig stil och egen designade möbler. En dag hemma hos Brett, fotograferandes och pratade om livet. Allt avslutades med en grapefruktdrink. 

Jag är i Los Angeles, och just nu sitter jag på mitt hotellrum som ligger i Hollywood och går under namnet Roosevelt. Jag tror det är lite ikonsikt, och för mig är det sannerligen det eftersom jag bott här de tre senaste gångerna jag varit här. Imorse när jag var och åt frukost på hotellets ena bar, gick jag förbi en filminspelning som pågick i deras stora lobby. Väl i baren satt det ett gäng med tre medelåldersmän som pratade och skrek på varandra som ur sopranos. Dessutom såg de ut som om de kunde varit med i serien också. En vakt fick komma och lugna ner dom. Vad jag uppfattade av samtalet (låtsades inte tjuvlyssna) så var den ena mannen upprörd över att hans syster inte respekterade honom... 

 

Helgen har varit full minst sagt. Min svägerska och hennes vän är här på semester så jag har varit ute med dom på kvällarna och visat var skåpet ska stå. Annars har det blivit mest jobb och middagar. VIlket är samma sak för mig. NI som följer mig på Instagram (som jag uppdaterar betydlig oftare än bloggen när internet är som det är @cicimoller) vet att jag inte svälter här borta och att maten är ganska så fantastisk. Vinet går inte av för hackor heller.

Dagens schema är ännu oskrivet men det blir nog att börja välja ut bilder och skriva artikeln till ELLE mat&vin. Imorgon ska jag fotografera en lägenhet som är cool som tusan. 

 

1. Ikväll är jag i LA.

 

2. Nu kanske jag sitter på flygplanet.

 

3. Troligen sover jag eftersom jag packat halva natten.

 

4. och skrivit det här inlägget.

 

5. Sen vet jag fortfarande inte var jag kommer bo, men det ordnar sig.

 

6. Men jag uppdaterar er om det också.

 

7. Det här kommer bli UNDERBART!

En av min närmaste vänner är Johanna. Och eftersom jag har flera Johannor i mitt liv kallar jag henne opera-Johanna för att förtydliga vem jag menar. Innan föresläsning i Stockholm i tisdags så tryckte vi in en eftermiddags middag/fika. Kan man kalla det middag när man äter en sallad kl 16.30? I så fall var det vad det var. Sen kände sig Johanna äventyrsfull, så istället för att köpa ett säkert kort till efterrätt (som typ morotskaka, brownie, muffins, etc) så tog hon en valnötskaka.

Idag ska jag på föreläsning som hålls av Jesh de Rox uppe i Stockholm. Jesh har en förmåga att kicka igång kreativiteten hos på ett sätt som ingen tidigare haft. Första gången jag träffade honom var på en tre-dagars workshop i Stockholm i mars förra året, sedan åkte jag på hans konferens i Palm Springs, CA och nu blir det en föreläsning. Workshopen var en upplevelse som var så stark för mig, och det förändrade mitt liv. Jo det låter fånigt, men det gjorde den. Kommer vara sjukt fotopeppad efter ikväll om jag känner mig själv rätt!
 

Bild på mina kaniner inspirerade av "www.theanimalprintshop.com".

De kanske ser oskyldiga och söta ut. Och söta är de, Izzy och Jake. Men de skapar drama i vårt kvarter. Två gånger den här helgen har de rymt så att mina grannar fått jaga rätt på dom. Första gången hade Izzy (svarta) lärt sig gräva och grävt sig en gång under buren och Jake (bruna) smet igenom. Andra gången hade uteburen kollapsat under natten (räven varit framme och försökt få mat?) och Izzy hade gått ut på upptäcktspromenad på tidiga morgonen. 

 

Så mycket drama blir det i mitt liv. Lite lagom sådär kan jag känna.

Vi har mysdagar i Linköping. Bara vi tre som går runt och kikar på grejer, köper alltid något, oftast till Adrina. Sen äter vi lunch tillsammans, och oftast sushi eller sallad men förra veckan blev det Storan Restaurangen. 

Det har blivit många vardagsbilder här på bloggen på senaste. Like or Love?

Något vi gjort mycket av i Småland är att spelet Rävspelet. Adrina är helt med på noterna när det gäller reglerna och kan tänka ungefär två steg framåt. Lite fallenhet för strategi kanske. Inte helt omöjligt med tanke på hennes föräldrar. Schackkungen och Mensadrottningen måste väl såklart få en Strategiprinsessa. 

Min karl och jag spelade en hel del gånger också. Det gick snabbt att konstatera att det är lättast att rävarna. Alltså var det så att den som var räv vann alltid mellan oss. Vi är tävlingsmänniskor och vill gärna vinna båda två. Även om vi låtsas som att det inte spelar roll. Bara den grejen är ju ett spel i sig. 

Imorgon kommer jag gå loss på Monicas goda grejer. Det hon bakar. Vet ni varför? För att jag kan :) YEY!

Akvarellmålningen med de magiska djuren som Adrina fick i julklapp finns på en av väggarna i hennes rum, över sängen. Svårt att fotografera och göra den rättvisa bakom glaset, men fasiken så fin den är. Finare än jag någonsin vågat hoppas på. Bettina frågade om Adrinas favoritfärger och om hur de magiska djuren skulle vara. Superhjältar såklart, inga enhörningar över regnbågar. Nepp, tuffa superhjärltar. 

Bettina Johansson är en illustratör som bor i Ödeshög. Hon är känd för sina doptavlor, och för att illustrera barnböcker. Jag kontaktade henne efter att Adrina skrev på sin önskelista att hon ville ha en tavla med magiska djur. Bettina hoppade på uppgiften direkten och levererade. Det kommer bli en dejt med henne i framtiden. Då ska kameran med.

 

Kärlek för er också?
Hon finns på Facebook också.

(Orange betyder länk)

 

 

Då var det bestämt. I juni kommer jag och Adrina åka till London i några dagar. Bara hon och jag. Jag ska fotografera en lägenhet och sedan blir det bara att ta dagarna som de kommer. Kan bli hur galet och jobbigt som helst, men troligen helt underbart att göra den resan bara vi. Hon är ju ändå van att hänga med mig på äventyr, och har lätt för att roa sig själv när jag jobbar. Känns som nyckeln till framgång. Bara inte de jag ska fotografera hos är allergiska mot 5-åringar.