Det var inte självklart att jag skulle få komma och fotografera hos Pia och Micke. Långt därifrån, och fler före mig hade försökt. Efter en kortare övertalning fick jag iallafall komma på fika hos dom för att titta på trädgården, men utan någon garanti för att jag skulle få fotografera. 

Så jag åkte dit en sommarkväll efter middagen, men händerna fulla med kex och en förväntan av att mötas av en fantastisk trädgård. Men jag kunde inte förställa mig det som jag fick se när jag kom dit. Deras trädgård är omöjlig att förklara i ord och göra den rättvisa. Jag tycker heller inte att bilderna gör det. Att ströva runt i trädgården, upptäcka hemliga gångar och små gömda statyer, känna de lena blombladen mot fingertopparna och dofterna som blandades i olika kombinationer med varje steg jag tog. Sången från fåglarna, surret från insekterna och porlandet från den ena fontänen. Där någonstans försvann jag. Där någonstans i trädgården kände jag mig helt lugn och lycklig.

Utan att titta på klockan en endaste gång, och genom att flytta oss över trädgården för att prata om växlighet, visioner, längtan, livet, livsinställningar, förväntningar och stillhet, så stannade jag tills efter att solen hade gått ned. Jag hittade en ny vän i Pia, och jag fick lov att komma tillbaka och fotografera trädgården. Reportaget kan ni läsa om i nya Allt om Trädgård nr 7 2013, men jag vill ge er lite fler bilder här. Njut!