Jag sitter i Amsterdam och väntar på att mitt plan till Linköping ska lyfta så jag får komma hem till min familj. De har saknats mig. Fast inte hela tiden. Inte när jag varit ute och dansat. Inte när jag jobbat. Inte när jag druckit drinkar på barer och pratat om livet med vännner. Men ni vet, därimellan. Alla de där mellanrummen mellan aktiviterna. Eller när jag visar bilder på min familj för mina vänner. Då hugger det till. 

Igår var sista dagen här i LA, och jag firade det med att fika men en vän, och på kvällen äta middag på Pace för att sedan möta upp några andra vänner på Pour vous och dricka drinkar. Men jag var trött och inte mitt vanliga, energiska jag. Uppenbarligen tar det hårt på mig att jobba dagar, vara ute på kvällar, sova för lite på grund av jetlag (och att jag bodde på festhotellet Roosevelt). Skönt att komma hem till vanliga livet. Jobba som fasiken, ladda upp och ladda om, tills jag åker till NYC om en månad. Los Angeles från vänta på mig tills oktober då jag ska dit på en fotokonferens.